Onsdag!

Red för första gången, här, i går. Det började med att vi stod framför tavlan och väntade på att få hästar. Så frågade Mr. Sparks vem som var duktig, och som kunde rida Ottavio. Ingen svarade, så började jag snacka med en annan tjej från Sverige. Efter en lite stund kommer en annan svensk tjej, Kajsa, fram till oss och säger ; " Han satte upp dig på den där hästen han frågade om nyss."

Jaha tänkte jag. Vi fick hjälp att sadla av några som vart här tre veckor längre än oss. Då passade jag på att fråga hur hästen var osv. Hon svarade att han var snäll.

Fint tänkte jag, blir nog kanon.

När vi kom in i ridhuset fick jag reda på att han sparkar och att jag skulle uppmärksamma andra på detta. Visst inga problem liksom. När vi skulle börja trava blev min häst lite väl glad, och började bocka. Gång, på gång, på gång. Tur att man satt kvar! Hur pinsamt hade inte det vart att ramla av första lektionen?! Till slut fick jag lugnat ner honom med rösten och genom att driva på honom framåt varje gång han skulle bocka. Sen var det ingen mer dramatik den turen.

Andra turen samma dag, direkt efter frukost, fick jag en häst som heter Ulundi. Världens mysigaste. Reagerade på minsta tygeltag, kanon!

I dag skulle vi mocka på Brs sätt. Haha ja men eller hur! Aldrig varit med om ett så omständigt sätt att mocka. Dessutom ska jag poängtera att vi mockar halm! Det är ju jobbigt att mocka vare sig man mockar på sitt eget ett Brs sätt.

Efter att ha bökat runt i boxen i cirka 40 min, med en sur häst i boxen, kom en av de arbetande. En gammal man på 70 år. Han frågade hur det gick och jag svarade väl lite halvt förtvivlat att jag hoppas att jag gjort rätt. Så gick han in och vände på allt, och kollade att allt stämde. Fint, sa han. Sedan gjorde han i ordning boxen och sa, nu är du färdig. Tack svarade jag väldigt lättad. Så skrattade han och klappade mig på kinden. Sen dess har han hållt ett öga på mig. Känns skönt, han påminner lite om Anita hemma i stallet. Så det känns ganska tryggt ^^ Gillar folk som pratar med en och låter en misslyckas utan att tycka att man är dum i huvet!

Vi hade lektion med mannen i dag efter att ha ridit båda turerna. Första turen rider man allihop, 17 st. Andra delar man upp sig. Och han drog med oss in i rummet där bara de som utbildar sig till Jockeys ska träna. Där fick vi lära oss att byta tygeltag och sedan även rida på "plasthästarna". Rätt gött att kunna se sig själv i jockeysits framför en spegel och bara stå där. Han berömde oss allihop jättmycket och sa att han skulle bli förvånad om han inte såg oss på tävlingsbanan om några år. Det kändes väldigt kul att höra.

Nej nu ska jag tillbaka ut till stallet och mocka åt två hästar i stället för en, kommer ta cirka två timmar eller nåt. Hoppas man får en spånbox, så man inte har två halm!

// Dsm